Jag tror att vi alla har våra små demoner och hjärnspöken, mer eller mindre. Dom kommer i tonåren som små tjej(kill?)baciller och sen äter sig in i hjärnan och berättar för oss vad vi gör för fel och vad vi är dåliga på. Spökena vill oss inget gott, dom ligger där och gnager ända tills man blir vansinnig och börjar grina.
Mina hjärnspöken kom när jag var på tok för ung, tolv bast, och sa till mig att jag var tjock och dum i huvudet. Jag gissade på att jag faktiskt inte kunde göra något åt mitt dumhuvud så jag började brutalbanta. Tyvärr förvandlades den där bantningen till någonting helt annat som säkert miljontals tjejer kan relatera till, ätstörningar.
Jag hade ätstörningar från det att jag var 12-21 årsåldern någonting. I gymnasiet blev jag bulimiker och mina hjärnspöken blev totalfuckade och fick totalt frispel varav jag även började hallucinera (paranoia deluxe!) och få panikångestattacker.
Just hallucinationsgrejen försökte jag reda ut lite, men folk jag försökte prata med tittade på mig som om jag hade målat "Röv" stort i pannan. Och jag förstår dom faktiskt. Lät nog jävligt konstigt när jag försökte förklara att jag såg ett ätande hål i busstaket.
Försökte att få hjälp med bulimigrejen, men jag var tydligen för "gammal" för att sättas i någon ungdomsgrupp. Jävla samhälle med.
Tillslut blev jag så jävla trött på hela sörjan att jag antog att jag själv var den enda som kunde hjälpa mig. Jag hade ju faktiskt satt migsjälv i skiten från början.
Och vet ni vad, idag mår jag oftast skitbra.
Varje kväll innan jag somnar rabblar jag maniskt en ramsa i huvudet för att lugna ner mig lite, typ "jag är skitbra, jag klarar vadsomhelst, folk hatar mig inte". Funkar perfekt. Just det sistnämda är väl idag mitt största (minsta, dom är så små nu) hjärnspöke, varje gång jag träffar nya människor tar jag nästan för givet att dom hatar mig. Vet inte varför, bara en fix idé skulle jag tro.

Har egentligen ingen poäng med det här inlägget, alla människor är olika funtade, men den bästa hjälpen man kan få kommer inifrån (säkert världens klyscha, men sant!).
Och det här är inget jag skrivit om förut av massa anledningar, känner oftast att jag vill glömma stora delar av gymnasiet, men det har även gjort mig till en mycket bättre och starkare människa.

//Peace and körv.