talets gåva.

Det är konstigt egentligen, på jobbet  har jag inte så stora svårigheter att ta kontakt med folk, språka och vara ärtig, ni vet. Men när jag gör tappra försök på krogen brukar jag alltid shabbla till det på något vänster.
I lördags t.ex gjorde jag mitt bästa att börja språka med människa: manligt kön. Herregud, han måste ha trott att jag var mer eller mindre utvecklingsstörd. haha.

apan: eh..hehe, hej! Jo..alltså, jag tänkte börja prata med dig om din sjal och politiska budskap.
kille: öhum..okej?
apan: ja, fast nu ser jag ju att det inte var en palestinasjal...så det blev ju lite pinsamt.
kille: ehe..okej.
apan: jorråsåatte...eh. gick du på norrstrandsskolan? (vild chansning!)
kille: ja det gjorde jag!
apan: nähä! Men guu va sköjj! vart bor du då?
kille: i stan.
apan: nähä! Och jag som har lovat migsjälv att sluta fria till folk, men whatthehell, vill du gifta dig med mig?

sen försvann han. haha.

Håller på och läser den där sabla själv-hjälps-kärleksboken, där står det att man ska gå runt och tänka att man har en hemlighet. Men herregud, det går ju inte! Jag brukar alltid berätta allt, jämt. En gång för hundra år sen satt jag o raggade på en stackars sate, och det gick rätt bra, till en början.

kille: Om jag berättar en hemlighet, så gör du det?
apan: okej.
kille: jo, jag är en jävel på piano! din tur!
apan: jag har haft en cysta i röven!

Okej, man kanske inte ska berätta precis allt, men vafan, jag får väl anta att det är lite utav min charm. Min babbliga ordspyende charm.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0