Mamma är en fantastisk kvinna på alla sätt. Men på ett sätt är vi väldigt olika, mamma är s.k "realist" och jag är en obotlig "optimist". Jag tror alltid att allt kommer att ordna sig, och det brukar det göra, på ett eller annat sätt, och gör det inte det så får det väl ordna sig på ett annat sätt. Jag orkar inte oroa mig, jag har oroat mig tillräckligt nu. Jag får ta det som det kommer, får jag inget jobb i karlstad får jag helt enkelt börja söka någon annanstans, eller skaffa ett annat jobb sålänge.
Men jag gissar oxå på att man alltid kommer att vara ett "barn" för sina föräldrar, man kanske aldrig blir stor för dom.Det lär jag säkert märka när jag själv får onger.
Det jag vill säga till mamma är; oroa dig inte! Det gör jag så bra själv, och så ordnar det sig ska du se, det gör det alltid!

Kram på dig kära mor!