Ska berätta en liten historia tänkte jag, som inte alls har någon slutkläm, men skitsamma, det är min blogg, sluta klaga!

En gång i världen var jag en liten parvel som skulle börja mitt första skolår. Jag kan tillochmed minnas första dagen i skolan, jag hade en sjömanskostym (håkan, släng dig i väggen! jag var först!) som mormor hade sytt åt mig. Den var faktiskt jättesöt, men jag minns att jag tyckte att den var lite fjantig. Jag blev genast erbjuden att leka med några balla killar som var några år äldre än mig, vi gungade. Det slutade tyvärr i katastrof eftersom dom bara ville jävlas och knuffade ner mig från gungan, och där låg jag, sandig och grinade som ett mindre elbolag, helt ovetandes om den hårda världen där ute. Ja jävlar.
Skitsamma, det var ju egentligen inte alls min första skoldag jag skulle skriva om. När jag hade gått något år i skolan förstod lärarna att jag inte var "lika klok på matte" som dom andra kidsen, så dom satte mig i "extra-matte", matte för oss som hade lite "speciella svårigheter". Och dit fick jag gå, varenda dag när dom vanliga barnen läste matte i klassrummet. Dom andra barnen i extra-matten hade inte speciellt svåra problem, utan dom var bara jävligt bråkiga, det var inte jag.
 När jag började mellanstadiet blev det  hårdare tider. Jag fick en ny matte-lärare till extra-matten,  Birthe hette hon. Och jag minns väldigt väl att hon gillade Levi´s jeans eftersom dom satt bäst på hennes röv (hennes ord). Birthe var skåning. Och en värdelös lärare. Om vi räknade tio mattetal fick vi spela ett rymd-spel på datorn. Det funkade inte på dom bråkiga kidsen, dom fick spela ändå. Jag minns väldigt väl dagen då Birthe berättade för mig att jag "antagligen hade dyskalkyli", och det var då jag gav upp. Jävligt dumt sagt av Birthe.  Jag lärde mig klockan i fyran. Fattade aldrig riktigt "kvart i" och "kvart över" grejen.
Min vanliga lärare berättade för klassen att om man inte kunde gångertabellen innan man slutade sexan så skulle man aldrig överleva högstadiet, jag blev vrålrädd och försökte verkligen pränta in den, men jag lärde mig faktiskt aldrig gångertabellen, men jag klarade mig ändå! Hah!

Vet ni vad mitt absolut värsta minne är från absolut hela skoltiden? (klart ni inte vet, doh!) Det var i början av gymnasiet när vi hade matte och läraren frågade mig vad 2+5 var. Och jag kunde inte svaret.

Men jag kan avslöja för er att jag faktiskt blivit betydligt bättre på matte sedan jag tvingades ha hand om en jävla kassa-apparat helt själv. Och man kan faktiskt klara sig genom livet trots att man är värdelös på matte, det finns ju faktiskt miniräknare i allt nuförtiden.

---

Köpte nya skor idag förresten, inte för att jag ville eller hade råd, utan för att jag verkligen behövde. Dom ser ut som båtar, och dessutom är dom två storlekar för stora, men det kanske är bra, då har jag något att växa i.

Nej, nu börjar jag se i kors. Bäst att ge sig.