Skrev på fejjan för ett tag sen att jag var en sån fantastiskt fin och ödmjuk människa. På skojj då. Är det ödmjukt att säga att man är ödmjuk? HAHA lixom. Men folk hejjade på och ba "fuck jantelagen" istället.

Blev glad. Vi ger oss själva lite för mycket skit ibland. Och jag är faktiskt en fantastisk människa. Glad, empatisk, öppensinnad och rolig ibland. Och väldigt medveten om vilka s.k "brister" jag har, vilket gör det lättare att jobba med dom.

Jag tänker att det måste vara jobbigt att vara en person som inte är medveten om sina brister, såna människor är (brukar) oxå väldigt dåliga på att ta kritik.
När jag var yngre och helt inne i migsjälv kunde jag fan inte ta kritik överhuvudtaget. Det spelade ingen roll vad det var men bortförklaringarna flög som pingisbollar i luften. Jag hade gjort fel, deal with it, gör om gör rätt. Enkelt.

Sen är det ju skillnad på kritik och kritik, skulle någon få för sig att kritisera mitt yttre kan dom få spö, men konstruktiv kritik på t.ex arbete eller om jag skulle bete mig som ett as omedvetet är bara bra. För då kan man utvecklas och utveckling är bra!