Alltså varje gång jag skriver något om mina ätstörningar får jag fete ångesten. Vill bara skriva femton inlägg på raken så att inlägget försvinner i mängden. För på något sätt skäms jag, skammen.

Men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon på något sätt. Mat betyder ångest för så många, och om man känner ångest inför mat så har man antagligen en ätstörning.

Var på en fest när jag var 16-17 och träffade den där killen som sa att jag var en tjock som elvaåring. Jag berättade för honom hur han hade påverkat mig och att jag hatat honom sen dess. Fick reda många år senare att han hade tagit åt sig som fan, blivit ledsen. Jag skulle be om ursäkt. Och det gjorde jag, vilket jag ångrar.
Vafan skulle jag bett om ursäkt för? (kunde väl eventuellt bett om ursäkt för att jag sa att jag hatade honom, det var kanske att ta i, men annars, nä)

Blev värre i gymnasiet, då var det väl en cocktail av tonårsångest som satte igång det. Spydde upp varenda måltid, men inte fan blev jag smal och lycklig av det. Blev paranoid och hallucinerade rätt friskt (på eget bevåg faktiskt) plus att jag blev jävligt hypokondrisk. En gång trodde jag att jag hade svalt en humla som levde i mina lungor (HAHAHA!!).
Fick sådär halvbra hjälp, kuratorn ville sätta mig i någon stödgrupp, men då var jag tydligen för gammal. Men jag fixade det själv, skrev upp allt jag åt för att skaffa någon kontroll, och skrev en jävla massa dagböcker.