Jonna

Idag är det ett år sen Jonna föddes. Hon föddes på natten till måndagen 01.13, vägde 3720 g och var 52 cm lång. 

Jag blev igångsatt på lördagen med någon slags remsa som dom stoppade upp i underlivet som skulle dra igång det, men det funkade inte alls och på söndagen fick jag tabletter och då gick det fort som fasen. 

Tanken att jag "egentligen" skulle haft en ettåring hos mig är väldigt ofattbar och overklig. Dom första månaderna efter jonnas död var ju fruktansvärda. Hela livet var på paus och det enda jag tänkte på var bebisar, eller skräcken att någon av mina kompisar skulle bli gravida. 

Dom första månaderna var även ett ständigt tänk på att "egentligen skulle det här vara den första julen/vintern/yadayada" som Jonna skulle varit med på. 

Julen var en katastrof och blev så jävla jobbig att jag började gråta och vi gick hem. Brorsan o hans tjej fick ju barn en månad efter oss och lilla Wilma fick all uppmärksamhet och Karin (brorsans tjej) fick alla frågor. Jag fattade verkligen inte varför inte jag fick några frågor, för jag hade ju oxå fått barn, som jag kände någon slags stolthet över eftersom... Ja, det var ju mitt barn ändå, levande eller död. 

Men jo, jag förstår ju såklart i efterhand VARFÖR folk var tysta. Jag hade heller inte sagt något. 

Jag har ältat och grinat och beskyllt migsjälv för att hon dog. Jag har bara låtit det ledsna komma när det vill och har säkert varit som en trasig skiva som upprepat mig alltför många gånger för mina fina vänner.

Det var jag förresten skiträdd för, att jag skulle bli behandlad annorlunda, men jag är ju ungefär samma människa.

Med andra ord har det varit ett förjävla skitjobbigt år. Det var även skitjobbigt att börja jobba på mitt gamla jobb där massa kunder frågade hur "livet som mamma var". Träffade även på några som var direkt okänsliga och ville dra ur detaljer och götta sig i det som hänt. Eller som sa idiotsaker. En kund berättade att hen kunde relatera för att hen "varit med om EXAKT samma sak", jasså vaddå? "Jo jag fick två missfall i vecka fem." Jo för det är ju samma sak.... Någon har väl även tyckt att det varit en skitsak och "det är ju bara o försöka igen". 

Många har även sagt till mig att jag är så stark. Jag har gillat att höra det för jag har känt mig lite starkare då, men passa er för att säga det till folk med sorg för man har inget val. Man måste ta sig igenom skiten oavsett om en är stark eller svag. Det är helt ok att känna sig som en påse skit oxå, det är OK att vara svag!!! 

Har sagt det förut och jag är så jävla glad att jag blev gravid fort. Dom fyra-fem månaderna som icke-gravid var typ dom tommaste och jobbigaste i hela mitt liv. Det är rätt vanligt oxå, att folk som varit med om liknande saker blivit gravida fort som fan. 

Även om jag aldrig riktigt fick lära känna henne så saknar jag henne varje dag. 

❤️

Er andra lillknodd kommer ha sin storasyster som skyddsängel 💕

Herregud, jag börjar gråta av både bilden och det du skriver. Sedan jag fick barn klarar jag knappt att höra om små barn som dör/blir sjuka. Man får nästan panik av bara tanken. Kan inte ens föreställa mig den grymheten ni varit med om... Låg och liggammade min då halvårsgamla bebis när jag såg din uppdatering på Facebook och Linus undrade vad som hänt när jag började fulgråta därinne i sängen. Blev så himla himla ledsen för er skull och sedan så himla himla glad när du uppdaterade om att det låg en bebis i magen igen. Nu ska allt gå fint för ni är värda en jävla massa flyt efter all skit. Jag hejar så på er! Nu har du snart en liten bebis att snusa på och det kommer bli hur bra som helst. Ser fram emot en massa gullebilder :D Stor stor kram!

Börjar gråta av att läsa. Du vet fastän vi inte har träffat varann så blev jag och N (som följer din blogg) helt chockade och ledsna förra året.
Du skriver så riktigt och verkligt om din sorg.
Nu känns ju framtiden väldigt spännande.
<3

Berättade precis din historia för min svärmor (oberoende av att jag läst detta inlägg) hade inte läst din blogg på ett tag och så tänkte jag att " Oj nu borde hon ju fått barn!" Gick in, läste allt det hemska och grät och grät. Var helt tagen i flera dagar efteråt. Bröt ihop av glädje när jag läste att du var gravid igen ❤️
Känner ju inte dig IRL, bara allmänt stalkar lite 😉