Frågade Jonas hur han ville summera sitt första år som parantes "trött och kaos" svarade han och jag får väl hålla med.

Det första året har varit helt otroligt fantastiskt, skitkul, skitjobbigt, ångestladdat, mycket mycket kärlek, orosfyllt, panikartat, jobbiga nätter, isolerande, stressigt och något som jag aldrig i hela livet kunnat föreställa mig.
Innan barn har man någon slags föreställning om hur man vill vara som förälder sen när man väl har barn så gör man precis tvärtom med vissa grejer.

Jag trodde att jag skulle vara en chill mamma. Det blev jag alltså inte, supernojjig och nervös över ca allt, medans Jonas blev den softa föräldern. Trodde även att jag skulle vara emot massa grejer, t ex gåstolen, youtube och socker.

Gåstolen var skitbra och han älskade den. Youtube har varit en räddning på tidiga mornar när man är svintrött och klart ungen ska få socker? Känns bara dumt att förbjuda och utmåla viss mat som "dålig" och annan som bra. (Nu bryr han sig inte så värst om godis, men sen, lördagsgodis!)

Sen finns det såklart grejer jag står fast vid t ex svära, han kommer att få svära men bara för att förstärka uttyck, jag kommer att uppmuntra det mjuka o snälla och jag kommer att göra allt för att han ska bli en fin unge som respekterar alla.

Och så vill jag säga till honom att jag älskar honom, varje dag i resten av mitt liv.