Osmart.

När jag var 12 år ville jag bli journalist. Jag skrev och skrev och skrev. Långa långa "noveller". En blev över 70 sidor. 

Men eftersom jag såg migsjälv som osmart, något som även andra bekräftade så var det aldrig något alternativ att satsa på journalistyrket. Jag var helt enkelt inte tillräckligt smart. Levde med den inställningen och accepterade faktumet. Så då tänkte jag att jag fick bli frisör istället, det var kreativt och man behövde inte vara särskilt smart. Försökte levla upp mina betyg i slutet av nian för att komma in på frisörlinjen, men eh nej, kom inte in, för höga betyg. Så då gick jag barn och fritid, slö-linjen. Jag valde endast det eftersom det typ låg nära hemmet. 
Jaja, kontentan är att jag trott att jag inte varit smart i typ 30 års tid och det är en rätt sorglig självbild. Universitetet har varit något slags ouppnåeligt vidunder lixom. Inte något för mig för jag skulle aldrig klara det. 
Så jag är så himla stolt och nöjd över migsjälv, att jag tycker det är kul att plugga och lära mig saker, utvecklas och bli smart(are). Jag ska säga det till vide, att han är smart och att man kan vara smart på olika sätt. Bara för att man är dålig på matte så betyder det inte att man är osmart. 

(null)
Haha, vide älskar verkligen snapchat! 

Kommentarer
Postat av: Ida

Nää du är inte osmart- tvärtom! Jag är också stolt över dig (och lite migsjälv) som vågar universitet! Det har alltid kännts så stort och svårt. Lilla Ida och stora världen, kändes det som när jag stod på uni första dagen. Heja dig!! 😘😘

Svar: Haha naaaw!!! Ja det är läskigt som fan!!
din apa i etern.

2018-02-13 @ 21:26:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0