men jag är ju bara barnet?

Min före detta rumskompis och jag pratade mycket om det här med singellivet. Hon tyckte "klockan tickade" och ville absolut inte vara singel, jag fattade inte riktigt vad hon menade. Jag menade att singellivet oftast var fantastiskt, man får ju göra lite som man vill, fisa under täcket, gå runt i fula underkläder och härja loss på krogen utan några som helst krav.
Sen när kom jag hem till Karlstad igen, och det kändes som vanligt mest, förutom att varenda jävel helt plötsligt hade skaffat en lämplig livskamrat. Mitt glamourösa singelliv och skvallerkedjan var bruten, nu är det barn som ligger högst på listan, flytta ihop. Skaffa illrar, katter eller vadsomhelst. Skvallret kommer oftast ifrån mig och vad jag gjorde för idiotiska grejer sist på krogen. Grannen berättar kärlekshistorier om sin karl. Jag berättar om en skitsnygg jacka jag såg på stan sist, hon lyssnar en stund och fortsätter sedan att berätta om vad hennes karl gjorde för "tokigt" på Ica.
Jahaja.
Även jag har ju försökt mig på det här med "dejting", och jag har varit lika besviken varje gång. Dom jag dejtat har antagligen varit smygpsykopater, extremt desperata eller pratat om sina ex i timmar.

Är singellivet den nya folksjukdomen?
image146

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0