Som världsvan singelidol och som litten fjortis har jag seglat över dom sju haven, korsat atlanten för att återupptäcka det här med "kärlek". Sen jag var 16 bast har jag haft diverse pojkvänner, småcrushes, dejtat litte, samt haft en idolkärlek (salem!!<3).

Har hört killar som tjatat om stalker-brudar som efter en natt sagt att dom älskat karlarna, bedyrat dom högt och velat föda deras barn. (Note; jag har gjort samma sak en gång, i syfte att avskräcka, det funkade!).

Men killarna då? Jag har varit med om exakt samma sak, flera gånger, fast det har varit killar som gjort likadant.
När jag var runt 18-bast så var det en kille som bjöd mig på öl hela kvällen för att sen bjuda hem mig till sig, för att sedan somna i soffan - ringa dagen efter och kärleksförklara sig. Spännande. Och det roliga var ju att han gjorde om samma sak - tre gånger. Frågade tillslut vafan han höll på med, fattade han inte att jag blev livrädd? Nepps.

Tyvärr dog den här slags "kärlekvidförstaögonkastet-romantiken" i takt med att det första modemet kopplades in. Folk är misstänksamma, paranoida och cyniska. Det funkar inte i praktiken, trots att det är en smågullig tanke.

Själv har jag kastat in handduken. Minns när romantiken dog för mig. Jag var 17, och ville ta med min dåvarande pojkvän på ett romantiskt ögonblick, vi gick ner till sjön vid solnedgången, och det var så romantiskt och fint. Ända tills han började dra av sig tånaglarna och jag råkade fisa.