Gröthuvud
Kära ni. Ingen ska behöva gå igenom vad ni just gjort. Ni är starkare än ni tror, tror jag. Ni kommer ju aldrig glömma tiden hon var i magen eller tiden ni fick tillsammans så gör det som känns bäst för er, ni kommer klara av detta även om det inte känns så nu. Jag tänker på er varje dag. Bearbeta sorgen på det sätt som känns bra för er. Vad skönt att ni fått komma hem också. Alla tankar går till er. Styrkekramar från mig!
Jag tänker så mycket på er. Man får vara precis hur liten och ledsen man vill. Tack för att du delar med dig av en del. Det är modigt och fint. Kramar, många!
Lägg bilderna i en mapp då finns de kvar men du behöver inte se dom mer än när du vill. Skriv ner tankarna du har och ge kuratorn, det spelar ingen roll hur du delger. Massor av kramar till dig och Jonas.
Stora kramar från Kristinehamn!
Men du, sen när är det ett svaghetstecken att gråta? Jag tycker att det låter sunt att släppa ut allt, att gråta tills man tror att ingen vätska finns kvar i kroppen och sen gråta lika mycket till.
Jag läste någonstans att människor som varit med om trauman och blivit apatiska väldigt ofta får fysiska konkreta saker att göra. De får lägga papper i en hög, de får vika tvätt, laga mat osv. Kroppen kommer först, sen när man fått igång den så hänger psyket sakta men säkert på. Så idag sitter du upp, om några dagar kanske du tar en dusch, om någon vecka orkar du gå ut med soporna... Tvinga kroppen så fattar hjärnan galoppen snart. Under tiden ska du bara fortsätta släppa ut allt.
Vad bra att ni fått en samtalskontakt. Du behöver inte sätta ord på allt rent muntligt, du kan printa ut det här från bloggen och ha med dig.
Vad gäller bilderna så vet bara du hur du vill göra, men mitt råd är att absolut inte slänga bort bilderna. Du behöver inte titta på dem, lägg dem i en mapp eller framkalla och lägg i ett kuvert. Vem vet, om en vecka, en månad eller om tjugo år så vill ni kanske ändå titta på bilderna igen.
Måste bara säga att jag tycker det är konstigt att ni får tid hos en kurator och inte en psykolog. Men iaf. Fick också gå hos kurator efter missed abortion. Hon hette... Ulrika tror jag. Hon var SÅ HIMLA bra. Du behöver inte kunna sätta ord på känslor. Hon hjälpet dig. Kanske inte första gången. Men kanske fjärde? Har inte alls varit med om något som ens liknar det ni har varit med om. Men fick också "vill dö"-känslor efter det som hände oss. Så jävla obehagligt. Berätta det för kuratorn förresten. Under första träffen. Kramkram.