Sen kommer rädslan och jag blir lite svettnervös. Tänk om. 

Tänk om något händer. Jag vill aldrig läsa om det. Jag vill aldrig att det ska hända någon någonsin igen. Jag vill inte att någon någonsin mer ska få uppleva avgrundsdjup bottenlös sorg som gör att man känner att man knappt vill leva längre. Tänk om dom får slänga sina bebiskläder. Att dom tror att deras lycka var förgäves. Att bära på död. Att föda död istället för liv. Att deras vänner inte vet vad dom ska säga och säger ingenting. Att plocka ner spjälsängen igen. 

Jag är så rädd för det att det gör ont i själen.