Om snoppbarn.

Okej, här kommer en brutal sanning, när jag på UL fick reda på vilket kön bebisen (vide) hade fick jag ångest och kände "åh nej." 

Två anledningar:

- jag var sinnessjukt inställd på ett snippbarn.

- kände ett enormt stort ansvar. Mycket större än vad jag gjorde när jag väntade Jonna.

För helvete vilket större ansvar man tar på sig att uppfostra ett snoppbarn än ett snippbarn. 

Får man en "tjej" så kommer det nästan oavsett bli en bra person. Man får lära sig grunderna redan som pytteliten oavsett hur genusintresserad man är. Flickor får per automatik lära sig att vara snälla och omvårdande personer som lär sig att lyssna och kanske inte tar för stor plats. 

Som pojke kommer antagligen samhället lära en att ta mest plats, slåss och att det är okej att vara ett arsel pga "boys will be boys".

Jag har alltid varit rätt nervös och rädd för killar överlag och minns bistert tillbaka i högstadiet där dom satt och kastade papper i håret på en eller skrek fula grejer, brottade ner en på golvet och skrek högst i klassen. 

Tänk om min lille Vide blir en sån? 

Fan vad jag kommer försöka att göra allt för att få honom att bli en vettig person som respekterar kvinnor. Att han backar, eller säger till när idiotkillarna är sexister, att han låter människor prata till punkt, att han utvecklar en kreativ sida istället för en sportintresserad, att han blir snäll och omhändertagande, omtänksam person. 

Det är så himla viktigt hur vi pratar till våra barn, att vi låter dom få gå sin egen väg istället för att tvingas in i gamla stereotyper av hur pojkar/flickor är/skall vara. 

Så ja, jag är nervös. Min lille körv.

Intressant det där. Jag har ju också ett snoppbarn och jag har verkligen försökt att låta allt vara tillåtet, köpt dockor, klä honom i alla färger, har valt litteratur som inte är bara heteronormativ utan som handlat om starka kvinnor, tjejer som är riddare, homosexuella giraffer and so on.

Så kom vi till ungefär 4-årsåldern och då blev plötsligt förskolans åsikter viktigare än mina. Det blev plötsligt väldigt tydligt uppdelat i ett killgäng och ett tjejgäng i lekarna, lekarna handlar nästan uteslutande om att killarna är de stora och starka och elaka medan tjejerna är de snälla. När vi köpte skor senast fastnade Alfred för ett par cerise dojor, men sen kom han på att det var en tjejfärg och då skulle killarna skratta å¨t honom så han vägrade köpa dem. Valde ett par blå istället.

Jag hoppas att det är en fas, men samtidigt slåss jag med mig själv inombords angående hur jag ska hantera det. Jag vill inte tvinga honom att köpa de cerisa skorna bara för att göra en poäng, när han så starkt känner att han kommer skämmas och bli skrattad åt. Men om jag låter honom "ha rätt" och vi köper de blå skorna... uppmuntrar jag honom då att stöpas in i den traditionella killrollen?

Jag kan skriva en roman om det här, men mest blir det funderingar för jag är inte ett dugg klokare efter snart 5 år som snoppbarnamamma.

Måste säga att jag håller inte alls med om att man tar på sig ett större ansvar att uppfostra en pojke än en flicka. Skulle mer säga att du har ett lika stort ansvar oavsett kön på ditt barn. Det är du som föräldrar som formar hur ditt barn blir. Lär du ditt barn allt det du skrev i din text så har du lyckats, oavsett kön :)

Däremot håller jag med om att dom kommer säkerligen formas av samhället men istället för att kämpa emot stereotypen av tjejer & killar, låt dom göra det dom vill. Varför inte vara kreativ och sportintresserad samtidigt..?

Vilken fin inställning Lina! Det ger säkert effekt.