Det är faktiskt inte långt kvar till tre år som singular pluris. Singel alltså. Och på något sätt känns det som om man har kommit till en ålder (nejsågammalärjaginte) då folk faktiskt börjar klappa en på axeln, lägga huvudet på sne och säga "jaja, det är lugnt, det finns någon för alla".
Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att det är så synd om mig. Jag har inte riktigt hunnit med något förhållande, så jag tror att det kan vara självvalt på något sätt. Dom flesta killar jag träffat på sistone har varit mer eller mindre skumma, så det känns ju inte som en större förlust heller.
Och ju längre man har varit singel desto mer kräsen blir man.

Apans kravlista på hyffsad kille:
- gärna trevlig.
- ha lika törr bajshumor som jag.
- polisonger är ett plus.
- hår, gärna a; rakad b; hipp mohikanfrilla (OBS, INTE FÄRGAT!!), eller c; lite snuttig snelugg.
- discokung.
- äga eventuellt ett fartyg eller bil.
- helst vara polare med valfri person i kungafamiljen.
- Johnny Depp.

Jaja, dä spörs. Nu ska jag kamma luggen och jogga till kneget.



Bjuder vilt på lite Billy Idol dagen till ära. Snorbra låt!