Ruds kyrkogård är jättefin! Blev väldigt imponerad över hur exakt klippta buskarna var. Vi funderar på asklunden, då får man en liten namntavla med datum och så vet man vart urnan är nedsatt. Plus att man får vara med vid nedsättningen. 

Det känns nästan overkligt. Har det ens hänt? Var jag verkligen gravid? 

Gråter inte längre varje dag. När jag märker av att jag inte gråtit så gråter jag lite över det, lite skuldkänslor. 

Har pratat mycket om det här med att sörja med kuratorn, för ibland känns det som att man gör fel, eller att man har det inpräntat på något sätt hur man ska sörja. Kanske har sett för många serier eller sorgsna filmer. Det ÄR okej att garva åt komediserier och man behöver inte ligga som förlamad under täcket konstant. 

Små skitsaker gör mig på bättre humör. Typ det här nagellacket, tycker det är dretsnyggt!!! 

Jag låg i badkaret på fredagen. Tyckte att det varit ovanligt lite aktivitet under dagen. Men ni vet hur man nojjar... Googlade lite på hur man kunde få bebisen att vakna. Man kunde dricka iskallt vatten, ligga på sidan och spela hög musik. 

Så jag drack isvatten, la mig på sidan och spelade hög musik. Buffade och buttade. Ungen sover nog. 

Halv tolv på natten och jag hade fortfarande inte känt någon rörelse (eller...?) så ringde jag förlossningen, för jag var ju nervig och det kunde ju vara skönt att få det bekräftat, att man bara var en nervig förstagångsförälder. 

Dom tyckte att vi skulle åka in och kolla. 

Tog med bb-väskan eftersom vi ändå var på bb, och kanske kanske mådde bebisen dåligt och jag kanske fick bli igångsatt under natten?

Mötte en trött barnmorska som förklarade att det här kommer att ta lååång tid. Tänkte att det måste vara skitvanligt att det kommer halvskrajja föräldrar och vill stilla sin oro, bm var säkert astrött på det. 

Hon kollade med den där mojängen om hjärtat slog. Hörde inget? Men hon var ju på fel sida av magen så det var ju inte så konstigt. Hon blev knäpptyst och sprang och hämtade en till bm eller en läkare (?). Här någonstans blev jag lite nervös då hon försäkrat att allt skulle ta sån lång tid. Den andra läkaren kollade ultraljud. Jag vägrade titta på skärmen och så tror jag att jag grät. Något var fel. Fattade men ville inte förstå. 

Och så sprang läkaren in. Och sa att barnet var dött. Jonna var död. 

Ville vi stanna kvar eller åka hem över natten? Jag ville bara hem och gråta. Och det gjorde jag. 

Mat känns som ett ont måste. Att gå utanför dörren känns fortfarande asjobbigt. Är skiträdd för att träffa någon man kanske känner. Och är livrädd för hur människor kommer att bete sig. Eller att någon inte vet vad som hänt och börjar ställa frågor om vart bebisen är.

Tänker att folk får panik och typ är rädda för att säga fel saker, eller inte säger något alls. Man vet ju själv hur man reagerat när folk har förlorat någon.

Får panik över att tänka på framtiden. Har inget jobb och jag kommer aldrig mer att kunna arbeta som frisör. 

Men för varje dag så blir det en liten smuljävel bättre. Skitsmå steg i taget. Har sovit en hel natt utan att gråta.  

 

Plus att hon hjälper till med praktiska saker, som typ försäkringskassan och sjukskrivning och såna grejer man inte ens orkar tänka på. 

Blev så himla till mig efter besöket att jag kände extrem hunger och vi åt en god pasta efteråt. Oxå amazing. 

Ska dit på måndag igen. 

Igår åkte vi hem från sjukhuset. Bara låg och stirrade och åt kommunala pannkakor, så det var skönt att vara i sin egen säng igen. 

Fick en sjuk jävla känsla igår att jag ville dö. Har aldrig någonsin känt så förut men för en kort stund så var allt kolsvart. Det skrämde skiten ur mig och jag måste försöka att ta mig något steg framåt. 

Nu sitter jag faktiskt upp. Känns som ett litet steg iaf. 

Imorrn ska vi till kuratorn, känns bra, hon verkade bra. Jag måste bli bättre på att sätta ord på mina känslor, det funkar bra i det skrivna ordet men ej irl då blire mest "ehh bldlföfm". Jonas har varit Klippan än så länge. Han bröt inte ihop på apoteket, det gjorde jag. Vet inte hur jag någonsin har klarat mig utan honom. 

Tog förresten bort instagram-appen ett tag. Det var för många bilder på bebisar och glada föräldrar, folk med gravidmagar. Orkar ej riktigt med det nu,inte heller mitt gamla arkiv, nio månader av preggo-bilder typ.  Ska man ta bort det eller? Vill inte glömma men vill inte bli påmind heller. 

Svart hår och skitlik Jonas. Hon var nog det finaste vi sett. 

Förlossningen gick väl bra. Hade värkar rätt länge som gjorde "fett ont". Tillslut fick jag lustgas och epidural. Hur fan gör folk som föder utan eda? Det gjorde ju asont. Sen vet jag inte om förlossningen gjorde mycket ondare pga trasig själ. 

Att "skita ut ett kylskåp" känns väldigt beskrivande på själva födandet. 

Tog all slags smärtlindring jag kunde få, lustgas, bäckenbottenbedövning (aj!!), akupunktur (nja...), morfin, citodon, epidural (<3) osv. 

Precis när huvudet var ute skrek jag "Men herregud, hur går det i VALET??" Hehe. 

Idag har det varit jobbigt. Vi gråter typ hela tiden. Har henne i bakhuvudet konstant. Framkallar dom minnen som vi aldrig fick med henne. Som det första skrattet, en liten bebishand som greppar ett finger. 

Men det är skönt att förlossningen är över och att bara fokusera på varandra och sorgen.

Såg mig i spegeln förut och jag såg ut att ha åldrats ca 10 år. 

Och igen, tack som fan för alla fina kommentarer och mail och allt, det värmer som fan. Orkar kanske inte svara nu, och vi får se om jag kanske svarar till veckan eller alls. Tror ni fattar. Det är mycket att smälta och ta in nu. Försöka bli vän med vardagen igen. 

Kärlek! 

1. Jag vill inte göra det här till en slags hysch-hysch grej som man inte kan prata om, eller som folk tar långa omvägar ifrån ord för att inte råka stöta sig eller säga fel.

2. Tack för alla fina mail,sms och kommentarer, det värmer!

Och för er som inte vet så fick vi det konstaterat att vårat älskade jävla barn dog i magen igår. Ligger på förlossningen och väntar på att bli igångsatt, dom stoppade upp något snöre som ska mjuka upp livmodertappen. Tror jag. Är rätt snurrig så mycket information ramlar ur hövvet. 

Tror dock det kan ta rätt lång tid, kanske nåt dygn eller så innan dom får fart på livmodern. 

Min första tanke var ju att jag ville bli snittad, ut med ongen FORT och så vill jag glömma och gå vidare. 

Sen fattar jag varför man gör såhär, för att det ska ta tid. Både kropp och själ behöver nog det.

Mår rätt hyffsat. Vi gråter om vartannat och så skrattar vi åt dåliga skämt om katterna. Typ som att en katten har en ful mössa och körde moped, hade varit kul. Hehe. 

Är lugn och tillåter mig att bryta ihop lite då och då. Känns mest jobbigt att få träffa barnet som vi längtat så efter. Men jag måste nog få säga hej och hejdå för att kunna gå vidare. 

Är svårt att veta hur man ska må, och hur man förväntas må. Får man skratta i misären? Börja planera en mysig weekendresa i London? 

Vill hem och plocka ihop alla barngrejer. 

Gå framåt. 

Är det här det värsta som kan hända? Nä. Jag tror det hade varit värre om vi hade fått lära känna henne och att hon sen försvann. 

Och så den eviga frågan, why? Varför??? Det här hände typ 4 personer per år av typ 3500. Varför oss? 

Personalen här är förresten helt fantastiska. Vilka jävla hjältar alltså. 

Hon skulle ha hetat Jonna. Enkelt och bra namn till en skitfrän onge. En sammansättning av våra namn oxå! 

Har lyckas sova lite nu oxå, det var skönt, blev inte så många timmar inatt lixom. Önskar migsjälv en snabb och relativ smärtfri förlossning utan komplikationer.

Kjam!!

 Riktigt jävla frustrerande och så har jag gått med gråten i halsen nästan hela tiden dom senaste dagarna. 

.......

....

...

Slemproppen gick idag! Har ju känt mig rätt "uppgiven" ett tag, men blev helt till mig när detta äckel uppenbarade sig i trosan. Kändes som att jag sett Jesus och änglasången ba "ahhaaahaaa...."

Var hos barnmorskan och kollade läget oxå. Child låg långt långt nere nu och bm trodde att innan helgen var slut så vart det barn. Hoppas hon har rätt. Fick en tid hos ultraljud på måndag annars. 

Är megapepp! Åt en pizza som var god till tröst. 

Och så röstade jag. Blev miljöpartiet i riksdagen och vänster på alla andra.

;)))

Kjam!!! 

Har bakat en jävla massa bröd för att fördriva tiden. Mycket bröd blire...

Igår hade jag dock något så ovanligt som energi, så jag och Smoofie städade lägenheten. Skrubbade listerna på knä med en jävla tandborste!!!! 

Och så tyckte jag att det vore kul att åka till Ica maxi. Väldigt aj-aj. 

Kände mig som en indisk ko. Fick stanna mitt framför paprikorna för att det blev väldigt aj-aj. Folk fick lixom knö sig bakom mig, vilket säkert var svårt då jag stod väldigt nära paprikorna. Exakt som en envis ko. 

Och vaggandet gör att jag ser ut som en pingvin. 

När jag kom hem fick jag fan för energin och fick ischias från hellvetti. Kunde på riktigt knappt gå. Ba släpade mig fram och AJAJAJJ. 

Sov med tens-apparaten inatt. Blev något bättre. Men flääää vad töligt det här är. 

Idag är jag fem dagar över tiden. ;( bleh. 

Tog en panodil, somnade och vaknade helt värkfri. Drömde att jag ej var preggo, trodde nästan på det tills jag vaknade och såg badbollen. 

Tänk om det inte kommer något barn? Att allt lixom varit fejk hela tiden. Sjukvården som dragit ett practical joke i nio månader, att jag bara blivit extra fet? 

Vad förvånad jag skulle bli.

Här kommer en lista på grejer som jag längtar efter;

- nya kläder. Slippa preggo-kläderna och kunna pröva den där skitsnygga skjortan. På sistone har jag bara fluktat och trånat. Ska bli underbart!

- slippa förkylningen. Har varit förkyld i ca 9 månader. Det kom som ett brev på posten samma dag jag plussade typ. Är inte snorig jämt utan mest på morgon och kväll. Töligt ja. 

- dricka bärs. Har druckit bärs, alkoholfri sådan, men jag vill jättegärna ha en krokodilöl 5.2. Älskar öl. 

- kunna sätta på sig byxorna smärtfritt. 

- sova på rygg. Eller mage. Och slippa känslan av att ej kunna andas. LYX!! 

- ta en promenad utan ont. Längtar helt hysteriskt efter det. 

- kissa normalt. Är skittråkigt att behöva gå upp 120 ggr per natt för att kunna klämma ut tre droppar. Bah! 

- kiddet. Såklart jag längtar efter att få träffa ungen lixom! 

Jag har alltså gått hela graviditeten ut!  har varit ett preggo i 280 dagar. Jeezez!!! 

Känner mig nervös, glad och lite mer nervös. Närsomhelst nu! Tror ju dock att kiddo kommer ligga o tryna i uturus ett tag till, men ändå. Det är så coolt! Jag ska bli mamma!!!! Helst inte idag för jag har tvättid. 

Känns astungt nu. Magen är skitstor och har sjunkit rejält, den hänger lixom över trosorna. Inget vidare bekvämt. Hugger i svanken (Sudden sa att detta kunde vara förvärkar!), känns att ungen har glidit ner rätt rejält för man känner lixom hur huvudet rör sig, rätt äckligt faktiskt. Och den jävla nerven som hen kommer åt gör asont!!!! Har även varit lite mer aktivitet i magen dom senaste dagarna, knör mer med hela kroppen, boxar med händerna och trycker med röva. Gah. 

Så, nu håller vi tummarna att jag slipper gå över tiden allt för länge!!! Pözz