Jag låg i badkaret på fredagen. Tyckte att det varit ovanligt lite aktivitet under dagen. Men ni vet hur man nojjar... Googlade lite på hur man kunde få bebisen att vakna. Man kunde dricka iskallt vatten, ligga på sidan och spela hög musik. 

Så jag drack isvatten, la mig på sidan och spelade hög musik. Buffade och buttade. Ungen sover nog. 

Halv tolv på natten och jag hade fortfarande inte känt någon rörelse (eller...?) så ringde jag förlossningen, för jag var ju nervig och det kunde ju vara skönt att få det bekräftat, att man bara var en nervig förstagångsförälder. 

Dom tyckte att vi skulle åka in och kolla. 

Tog med bb-väskan eftersom vi ändå var på bb, och kanske kanske mådde bebisen dåligt och jag kanske fick bli igångsatt under natten?

Mötte en trött barnmorska som förklarade att det här kommer att ta lååång tid. Tänkte att det måste vara skitvanligt att det kommer halvskrajja föräldrar och vill stilla sin oro, bm var säkert astrött på det. 

Hon kollade med den där mojängen om hjärtat slog. Hörde inget? Men hon var ju på fel sida av magen så det var ju inte så konstigt. Hon blev knäpptyst och sprang och hämtade en till bm eller en läkare (?). Här någonstans blev jag lite nervös då hon försäkrat att allt skulle ta sån lång tid. Den andra läkaren kollade ultraljud. Jag vägrade titta på skärmen och så tror jag att jag grät. Något var fel. Fattade men ville inte förstå. 

Och så sprang läkaren in. Och sa att barnet var dött. Jonna var död. 

Ville vi stanna kvar eller åka hem över natten? Jag ville bara hem och gråta. Och det gjorde jag.