Ni vet killen som dumpade mig för nån månad sen? Han har tydligen skaffat tjej. PFFFT. Jag är inte sur, inte bitter alls. Nehejdå, jag är glad för hans skull, javisst...pfft. karljävel.

Många killar verkar inte alls ha några problem att hitta schyssta brudar på löpande band, jävligt konstigt, varför gör inte jag det? Killar alltså. Jag är ju både snygg, trevlig och rätt smart. Jag kan nästan slicka mig på näsan oxå, vem blir inte imponerad av det egentligen?
Och jag har funderat på att försöka dejta igen, någon lämplig kandidat. Men det är där problemet både börjar o slutar, vem? Jag är så förbannat kräsen av mig. Det händer väldigt sällan att jag ser en kille och tänker "jävlar vad snygg" (om han inte har en schysst frilla, men då kollar jag på den istället och tänker "jävlar vilken snygg frilla"). Och om jag mot all förmodan träffar en hygglig karl så brukar jag av någon anledning göra bort mig på alla möjliga sätt. Jag pratar på tok för mycket, grodorna avlöser varandra. Jag pratar tillochmed i sömnen.
Har ett vrålbra exempel från förra sommarn, träffade en trevlig karl, vi snackade som fan om allt, och jag blev typ kär i fem timmar, han tyckte jag var ett "perfekt exemplar av flickvänsmatrial". Glad tjej, sen gick vi hem till honom och tja..öh, hade lite älgskog, sen frågade han mig vad jag tyckte om det, varit varav jag kläcker "tjaa...det kunde ju varit bättre.." Jag behöver knappast berätta att vi inte hördes mer efter det.

och om inte jag gör bort mig, så gör dom det, har varit med alldeles för många gånger om karlar som hasplar ur sig att dom "älskar" mig efter någon dejt. desperados. Sen har jag ett åbäke efter mig i ett halvår som skriver kärleksdikter och gråter på krogen. Herregud.

Har hört "otur i kärlek, tur i spel" (eller hur var det?), men vafan, show me the money då?
I´m better off alone. Gisser jag. 


(och får jag höra "joo, men det finns någon för alla" en gång till så spyr jag ut mina inälvor, lovar)