katt-o-lina.

Trots att jag har ett självförtroende och självkänsla som många säkert skulle ge sin högra hand för, har jag ett typiskt katolskt drag, jag har ett samvete som inte är utav denna värld. Och det är alltid ett dåligt samvete, och en extremt överempatisk sida. Jag bryr mig lite för mycket om folk, kan gå omkring och grubbla hur en polares polare mår i flera veckor och känna extrem skuld över att jag inte kan göra något. Och ännu värre är det med vänner och familj. Herregud vad jag oroar mig.
Ett kontrollbehov av att jag alltid vill veta vad det är som har hänt, hur människan mår, och sen bara måste jag lösa saker och ting, vilket jag oftast inte kan göra, och det stör mig ännu mer. Ännu värre blir det med folk som inte vill prata om saker, då kan jag bli så orolig att jag spelar tetris en hel natt.

Såg "underbara älskade" igår, jävla film alltså. Grinade mig igenom hela rullen. Snörvlade och mådde dåligt. MÄN GUU VA HEMSKT ATT DI DÖDDE. SNYFT. Hatar såna filmer, blir komedier i fortsättningen.
Så man blir glad.

Kommentarer
Postat av: Anna Kaagaard Kristensen

Jag har typ inget samvete kvar, mina föräldrar spelade så mycket på dåligt samvete när jag var yngre så jag har lärt mig att stänga av det, praktiskt men kanske lite ofriskt.

2009-04-11 @ 12:26:21
URL: http://annakaagaardkristensen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0