Idag har vi inte bråkat en enda gång, jag och chefen. Känns nästan positivt. Värre är det väl att jag har börjat få brutalångest varje morgon när jag knallar (läs; halvspringer) till jobbet. burr.

Imorse var chefen en timme försenad, jag hade för en gångs skull kommit precis i tid och tänkte imponera lite med min punktlighet, och när jag kommer in i trapphuset ser jag en stackars kund som sitter snällt och väntar i trappan. Stackars tjej. Innerst inne hoppades jag nästan att chefen inte skulle dyka upp alls, då kunde jag gått hem och lagt mig istället, hade varit gött.

Ringde till alfakassan imorse med, var ett jävla konstigt samtal, jag hade inte räknat med att jag faktiskt skulle komma fram i telefonkön och faktiskt få prata med en äkta människa. Trött som fan var jag med, och munnen full i cornflakes.

alfakassan: blalala jag heter katrin någonting?
apan: *smasksmask* vänta lite. (tuggar som fan)
apan: jo, eh, hej...öh..öhh...
alfakassan: ja vad kan jag hjälpa till med?
apan: jadu blblblalal (börjar babbla hysteriskt i 150 om totalt onödiga saker)
fem minuter senare:
alfakassan avbryter: ursäkta, ursäkta, men är du medlem i alfakassan?
apan: nej? eller...jo? jag vet inte?
alfakassan: vilken alfakassa är du medlem i?
apan: jasså? finns det flera?
alfakassan: *suckar djupt*
apan: hehe...eh..

Så kan man oxå fördriva femton minuter av sitt liv. Jag tror inte vi kom fram till någonting. Jävla dumt att vara oförberedd.