Såg på Love actually igår. Har kärleksförklarat mig till sjaskiga romantiska komedier förr. Fantastiskt bra.

Igår blev det väl lite väl mycket kärlek och slisk i rutan, lägg till ett sjok med söndagsångest på det och ni fattar vad jag menar. Två minuter in i filmen satt jag o hulkade, bölade som en grekisk bohem och tyckte att "det va så vackert, buhuuu".

Blir alltid sjukt sentimental av såna där filmer, och har kommit fram till att jag inte alls är särskilt romantisk lagd alls. Jävligt synd. Hade jättegärna sett på folk med ett rosa skimmer framför ögonen. Går inte riktigt, folk är bara folk.
Ett av mina mest romantiska minnen borde ha varit detta:

Det var en pojkvän för många många år sen som jag var sjukt kär i. Vi låg i kolsvart mörker i hans rum och lyssnade på djup och svår musik som han gillade. Och han vände sig mot mig (tror jag, det var skitmörkt), och viskade ömt i mitt öra"vad du är vacker". Varav jag svarade "Va? det är ju kolsvart? du ser mig ju inte ens??"

Skräll lixom.