Har jag berättat om hur jag fick ätstörningar? Jag minns exakt hur det gick till, tyvärr.

Jag var elva bast (!!!!!!) och gick i femman. Hela klassen hade syslöjd och det var fett tråkigt, men jag skulle iallafall sy ett par utsvängda ascoola byxor! När man ska sy byxor så måste man mäta höft, ben, längd, måtta och nåla. Slöjdläraren hjälpte mig att måtta höften, sa högt och tydligt min höftvidd och så var det med det. Eller inte, en kille vid namn J tyckte tydligen att jag hade extremt feta höfter och ställde till en jävla scen angående mina extremt tjocka höfter.
Det var då jag officiellt blev tjock. Några veckor senare kom en kompis till brorsan fram till mig och sa att jag var det fulaste han sett.

Jaha, jag var både ful och tjock. Elva bast. Tänkte banta, visste inte exakt hur man gjorde, bara att man åt mindre. Så jag vägrade helt enkelt att äta något annat än omelett. Gick ner 7 kilo på två veckor. Och så var karusellen igång. Hade ätstörningar i 11 år, men anser mig relativt frisk nu.

Tycker att det känns så hemskt i efterhand, att som elvaåring (jösses jag var ett barn lixom) tycka att det viktigaste som fanns i världen var att vara smal.