Telefon
Jag hatar att prata i telefon. Det grundar sig i tidig skräck då jag som trettonåring skulle ringa till en snygg kille (innan sms-tiden!!). Hela samtalet gick rätt bra tills jag tyckte att han sa "hejdå" så jag sa oxå hejdå och la på luren.
Fick en dag senare höra att han inte alls sa hejdå, utan att jag var ett wierdo som la på luren i örat på honom.
Sen dess ha jag inte varit en telefonmänniska. Iallafall inte när det gäller att ringa folk man ej känner.
Ett bra samtal tar inte längre än två minuter, ett plus är att människan ej pratar med dialekt, då är det oftast kört på en gång.
Satt i telefon med en skatteverkssnubbe som bröt på finska. Förstod faktiskt inget alls och hela samtalet var väldigt förvirrande.
Men en grej jag har lärt mig om telefonsamtal är iallafall att typ veta vad man ska säga och inte överplanerad samtalet, då blir det oftast skit.
Kommentarer
Trackback
