Uhhh nu känner jag mig sådär gött nostalgisk igen (snuttar lite på ett glas viiiin og!) och tänker tillbaka på BB när vide föddes.
Jag var helt vettskrämd när han kom. Fattade inget och förstod inte hur i helvete JAG skulle kunna ta hand om en nyfödd bebis? Vågade inte bära honom. Kände även stark oro när andra bar honom. Vågade knappt peta på'n. Men på BB fick vi sån hjälp! Det var som att åka till Narnia. Jag fick tre mål mat om dagen och kollade mest på Vide och Netflix o myste, som ett lyxhotell! Anledningen till att vi stannade kvar så länge (4 dagar), berodde på att prover på vide skulle tas ifall han bar på GBS som Jonna dog utav, plus min vettskrämdhet.
Dag 3 ville dom att vi skulle åka hem, jag fattade inget? Jag bodde ju på BB nu? Grinade som ett helvete och vi fick stanna lite längre. Amningen gick riktigt dåligt oxå. Önskar att jag hade läst något om amning för jag tog bara för givet att det skulle fungera skitbra. Får vi fler barn tänker jag inte amma alls, jag får ångestkänslor och känner mig otillräcklig som mor när jag tänker tillbaka på det. Folk tjatade lite oxå, kanske på ett snällt sätt men i mina öron lät det inte snällt. "VA? Får han flaska?? Men han får väl bröstet oxå va??" Ändå tråcklade vi igenom tre skitkrångliga ångestmånader med amning. Till slut gillade varken jag eller Vide det alls.

När vi kom hem var det som att vi var hemma hos någon annan. Vi var hemma fast ändå inte. Oj så klyschigt. Men allt såg annorlunda ut med en bebis i vår 2:a.
Allt förändrades men ändå inte. Och livet blev så fantastiskt annorlunda jämfört med innan.

Det är inte länge kvar tills Vide blir ett år. Så sjukt, vad fort det har gått? Snart är min körv mer barn än bebis lixom?? *grinemoji*.