Jag har fått lite ångest över att vi inte varit vid Jonnas grav på ett tag. Jag vill presentera vide för Jonna. Han ska veta att han har en syster som dog i mammas mage, det kommer jag berätta för honom när han förstår lite mer, men det ska inte bli en hemlighet eller något man inte får prata om.

När man får ett till barn så förväntas det att det ska bli bra. Att man ska glömma och gå vidare, inte älta mer.
Men Jonna finns alltid kvar. Det är inte ogjort och det går aldrig över. Jag önskar så att vi fick lära känna henne och jag saknar henne jämt.

Imorgon blir vide 9 månader. Det har varit jobbiga månader, särskilt dom första då jag var helt tvärsäker på att han skulle dö i psd. Jag är väldigt hönsig med vide, jag vet det, behandlar honom som kattguld ibland och låter honom inte vara nära vissa grejer för då kanske han råkar göra x eller y vilket kan leda till något fruktansvärt. Önskar att jag kunde vara lite mer avslappnad med det där. Han lär ju knappast lycka spetsa sigsjälv genom en rund knopp på byrån, eller glömma bort att andas om han sover på mage??

Men iallafall, jag läste någonstans att när barnet blir nio månader är psd i princip uteslutet, och jag kanske kan andas ut lite mer, jag vet inte, hjärnan är rätt bra på att skapa spöken.