Har haft väldigt ont på sistone. Den gamle trotjänaren foglossningen har gjort sig hörd och påmind med råge. Häromdagen gjorde det så ont att jag knappt kunde gå. Lixom haltade fram, och skrek om vartannat. Men det är ju normaaaaaalt, det går ööööööver (eller inte??). Eftervården och kvinnosjukvården är fan en skam. I Sverige har vi i övrigt så jäkla bra sjukvård men när det gäller foglossning så skakar alla på huvudet och ba mässar (återigen) "normaaaaalt".

Skrev i en grupp på Facebook (karlstamammor) och frågade om någon hade NÅGOT TIPS PÅ CA VADSOMHELST om foglossning. Många hade kvar foglossning flera flera år, ibland så länge som över 10 år. En stackare hade försökt att då hjälp överallt, ingen tog hen på allvar och tillslut så hade stackarn fått hjälp och då visade det sig att hela bäckenet var inflammerat.

Råden jag fick var många. Olika. En del skrev träning, andra tipsade om osteopat, zonterapi, sjukgymnastik. Det finns inget enkelt svar, inte som i att "ta två alvedon i tre veckor, vila, så går det över."
Är så ledsen över att det ska vara såhär, att det normaliseras och bagatelliseras till det grövsta och att man ska lära sig leva med det. Normaaaalt att inte kunna röra på sig ordentligt. Normaaaalt att skrika när en tar ett steg.
Fy fan!

Ska kolla med sjukgymnasten dock. Kanske har några övningar. Eller nåt. Jag vägrar leva med det.