Jag minns det som igår. Man räknade dagarna, timmarna, var skiträdd för att träffa någon man kände, eller någon som hade en bebis. Man skulle ju haft en, och dom jävla jävlarna med barn som hade mage att klaga, håll käften, ni har ju iaf ett levande barn. 

Efter sju-åtta månader slutade jag räkna. Jag glömde bort dom mer och mer. Livet blev lättare och man stod ut, hade annat för sig. Glömde gjorde jag egentligen inte, men luften blev lättare. Blev ju snabbt gravid igen, och det var skönt. Saknade verkligen preggo-klubben. Sen kom provsvaren från obduktionen, det tog för lång tid. Vi båda grät när vi hörde om GBS, beskyllde oss själva fast det inte var någons fel. 

Det hjälpte verkligen att skriva om allt. Bara få ur sig exakt det man tänkte på. 

Kan erkänna att förlora mitt barn gjorde mig till en bättre människa. Jävlar vilken respekt inför livet och andra människor man har, fan vet vad folk gått igenom för något. 

Sen kom han ju äntligen, lilla Vide, världens mest efterlängtade bebis som jag älskar mest av allt i världen. Snäll, gullig och sinnesjukt nyfiken på allt. Mina ögon och Jonas näsa. Jonnas lillebror. 

Jag har så svårt att greppa att om Jonna hade levt så hade inte vide gjort det, väldigt surrealistiskt. 

Men hon finns alltid med oss.