Det började med att jag för ett tag sen frågade j om han brukade göra planer i huvudet, och det brukade han göra sa han, men han brukade inte hinna utföra några av sina planer eftersom jag alltid planerar så mycket. Jag gav då Jonas utrymmet att på helgen styra alla planer. Men han hade inga. Han hade inga planer för mat, handling, aktiviteter, INGET. Och då brast det bara. 

Det är ett jobb att försöka leva i en jämställd relation. Och när en är hemma mycket mer så faller det sig såklart naturligt att den som är hemma gör mer av hushållsarbetet. Men det är ju den där ständiga, inneboende planeringen som gör mig tokig. Jag örker inte. Sen förstår jag Jonas, det blir en vana tillslut att låta den andre (jag) alltid styra, då jag alltid gör det. 

Men vi blev inte sura på varandra utan han fattar ju, och har sedan dess försökt att tänka mer framåt. Som sagt, det krävs att man jobbar ihop på det planet hela tiden. 

I helgen så var vide sjuk. Han hade hög feber och förkylning, idag är första dagen som han är feberfri. Lille plutten. Tror han har ont i halsen eftersom han inte vill äta något heller. 

Jag var en sväng till sudden, mycket välbehövlig sudden-tid kände jag. Och så har jag bakat en kaka som innehöll potatis och kikärtor. Ganska äcklig, men tanken var god. 

Kakan.