2.0
Efter att jag förlorade Jonna förlorade jag en del av mig. Jag hade väldigt svårt att acceptera att delen hade försvunnit och ville snabbt hitta den för att kunna bli en "hel" människa igen. Det hade besparat mig mycket smärta om jag istället
hade försökt att acceptera att den där delen var borta och skulle förbli så.
Så jag försökte rätt snabbt att "gaska" upp mig. Upp ur sorgen och LEV IGEN. Det gick ju inte bra alls. Mitt värsta ögonblick var när jag gick på en klassfest, var det 2 månader efter? En månad? Och jag ville inte berätta för någon, bara
vara vanlig. Stod och tjafsade med en gammal klasskompis och sen (minns inte hur), kom det fram, och folk tittade på mig och jag minns deras blickar, medlidandet. Kände mig så reducerad, som att jag inte var samma person längre, utan nu såg de
på mig som att jag var en nedbruten och trasig person. Jag var "hon som...."
Det glöms aldrig bort, och jag har verkligen accepterat den där biten som försvann, och jag har börjat gilla Lina version 2.0.
Kommentarer
Postat av: Malin
<3 så sorgligt och fint. Hemskt och skönt att livet fortsätter framåt.
Svar:
din apa i etern.
Trackback
